"Kvinnor är som datoranimationer, vi märks bara när vi är dåliga"

... är en av cirka hundra repliker som jag snott av min kompis Rut den här veckan. Om mitt liv skulle vara The Life Aquatic (och jag önskar ofta det) så skulle jag vara Steve, den medelmåttiga, fisbittra halvalkisen som får all uppmärksamhet och Rut skulle vara Eleanor -the brain behind Team Zissou. Hon är kvinnan som har tusen poäng i tjusiga universitetsämnen, är pressansvarig på förlag, guidar turer på flytande tyska på slottet, skriver seriemanus som hennes lillebror ritar, hade en preussiskt disciplinerad skolgång som gör att hon vet ungefär allt och levererar kvickheter på rullande band som förvandlar mig till en fnittrande japansk skolflicka i hennes sällskap.

Jag önskar ofta att min egen humor kunde vara mer verbal och socialt begåvad.
Men min humor är tyvärr en blyg kuf som tycker bäst om att sitta hemma och fnissa åt sig själv, skriva ner det roliga i en pratbubbla och sen ligga vaken och våndas och hoppas att någon annan också ska rycka till lite i mungipan, frusta eller säga "jag fattar inte, men kolla, hon har hår på benen AHAHAHAHAHAHA!" när dom utsätts för skämtet i valfri serieblaska.

Min humor nedkallar inga skrattsalvor på fester, ger mig inga saliga beundrare som kan sitta och tindra och lyssna på mitt putslustiga monologiserande i timmar och inte heller några flashiga jobb på radio (som annars brukar vara serietecknares extraknäck, Nanna Johansson, Sofia Olsson, Liv Strömquist, Simon Gärdenfors och Sara Hansson, för att nämna ett par).

Varje gång jag ska upp på en scen för att prata om serierna, eller blir intervjuad i radio eller (ve o fasa) får en filmkamera upptryckt i fejan, så börjar jag skela, sluddra, laxera frukosten och prata i hastighet hyperspace. Dock kan jag aldrig tacka nej till dylika offentliga uppträden, dels för att jag är en mediekåt självsmickrande åttiotalist, dels för att jag aldrig ger upp hoppet om att rampljuset en vacker dag ska förvandla mig till en barbröstad Eddie Murphy i Raw, snarare än en darrande fånge under Gestapos förhörslampa.

Idag gick jag upp i ottan, injicerade mitt morgonkaffe och bänkade mig i vardagsrummet för att ta itu med nästa veckas Nemideadline. Så här pigg och skojig var jag:

Men som tur var blev det serier ändå.