2011, en sammanfattning. Del 1

Det första jag såg av 2011 var solen som gick upp över Gobiöknens berg den 1 januari. Inte en helt dålig inledning faktiskt. Jag hade som vanligt jobbat ihjäl mig hela 2010, och de lediga stunderna hade jag tränat som en galning på gymmet för att "varva ner" och "må bättre". Så jag var ganska körd när resan började: undernärd, nervös och övertygad om att planet skulle störta och livrädd för att resa bort till ett ställe där jag inte skulle ha någon kontroll över någonting. Panikslagen inför tanken på att jag skulle gå och dö innan Maran kommit ut. Men jag minns att jag gillade utsikten och ingen flyger sina plan lika bra som Air China, skulle jag bittert få erfara i andra luftfarkoster.

 Vi kom fram till Ho Chi Minh City (eller Saigon som jag envisades med att säga som om jag vore nån jävla krigsveteran) och där glittrade allting i strålande kommunistkitsch.

 Bodde på fantastiska Rex Hotel. Här är takterassen där vi åt frukost varje morgon och drack drinkar varje kväll.

Promenerade i Saigons hysteriska trafik, besökte marknader, tempel och det fina postkontoret ovan.
Landsfadern Ho Chi Minh himself i bakgrunden. Den här bilden är för övrigt mitt författarporträtt i Zelda 2. Den är så Indiana Jones.

Lovade mig själv att inte tappa stilen bara för att jag var utomlands, men gick ändå och inhandlade ett par ballongbraller efter bara fem minuter i backpackerkvarteren. Doh!

Svinstarka äckliga drinkar och betraktande av Saigons nattliv, som inte var så tjusigt alla gånger.

Vidare till Mekongdeltat där vi åkte smal liten flodbåt mellan olika öar och bodde på homestay, alltså hemma hos vietnamesiska familjer i stora djungelhus. Precis så coolt som det låter. Dock blev jag magsjuk. Bli inte det i djungeln.

Vår kapten var tystlåten men vänlig och körde oss snällt genom Mekong ända ner till hamnstaden Rach Gia i söder. Där tog jag och resesällskapet en varsin motorcykeltaxi med all packning och resans första egentliga panik uppstod då motorcykelchafförerna körde åt ett varsitt håll och jag blev ensam på cykeln utan mobil eller språkkunskaper i vietnamesiska. Som tur var så hade chaffisen ingen lust att rånmörda mig så med hjälp av kroppsspråk och en stunds letande så hittade alla varandra igen och det slutade lyckligt. Denna situation uppstod många gånger under resan och till slut fick man bara lära sig att släppa taget och lita på folk. Bästa läxan från resan faktiskt.

I Rach Gia tog vi en speed boat (eller spybåt som de kallas eftersom folk kräks som galningar, rakt ut på golvet bara, de går inte ens ut på däck, eftersom jag tillbringat alla mina somrar tills sjöss var det ingen fara med mig) och båten gick till paradisön Phu Quoc där vi tillbringade ett par veckor.

Där väntade den här lille pellen!

Och den här stranden. Den är nästan vulgär.

Sådär stod jag i ett par dagar och tänkte på deadlines. Sen släppte det med hjälp av...

... mojitos.

Hyrde motobikes och körde runt på öns guppiga grusvägar, så himla kul att köra och mycket lugnare trafik än på fastlandet.

Här åt vi frukost varje dag och ibland gick jag upp vid sex för att se solen gå upp.

Var jävligt blond.

När vi varit på ön i typ tre veckor så kom vi på att vi ville åka till norra Vietnam, så det gjorde vi. Flög flygplan igen, som de omoraliska assholes vi var. Men jag lovar att flygresan var straff nog för så skumpigt har jag aldrig färdats i mitt liv.

Hamnade i höstiga Hanoi mitt i natten, gick ut och åt på gatan, träffade roliga locals som bjöd på onämnbar dryck och sen vi var ute och härjade hela natten. Så början av Hanoivistelsen är lite utav en dimma. Men dagen därpå skärpte vi oss och körde sightseeing. Träffade Lenin.

Fick min bästa cappuccino evah.

Köpte snygga glajor.

Gick på fina museum. Det här är nationalhistoriska tror jag.

Tog en tripp till Halong Bay ett par dagar och bodde på en båt.

En likadan sjönk nån vecka senare och 12 människor drunknade, sjukt obehagligt.

Båten stannade på Cat Ba Island där vi drack sprit med konserverad orm i och klättrade uppför ett berg genom slingrig regnskog. Vår nyfunne vän Chris spydde som en räv från en hängbro. Classy.

Besökte en av buktens grottor och guiden bara "Look, it´s a finger" och jag bara "mmm"

 

Sen åkte vi tillbaka till Hanoi, blev förkylda och käkade kakor och ritade på hotellrummet i många dagar. Pallrade oss ut för att äta på alla fina franska fik och restauranger i old town, kolonialarvet hänger kvar i form av stora franska släkter som kedjeröker, skriker åt varandra och lagar underbar mat åt allt tjockare svenska turister.

 

Sen tågluffade vi ner längs med kusten och hoppade av i olika städer. Här är det Têt, vietnamesiskt nyår.

Första anhalten var den charmiga staden Hoi An som var så bra att praktiskt taget INGA bilder blev tagna.

 

Vi bodde i en kolonialvilla med pool, åt oss fördärvade och fick nya vänner från Shanghai.

 

Nästa anhalt blev Nha Trang som också blev den sista på resan. Här snorklade vi och dök med tuber, samt besökte mitt bästa vattenland nånsin.

Massa glada kids som sprang runt och tjuvhånglade i buskarna.

En sjuuukt obehaglig dusch.

Och så världens finaste staty förstås.

Och en drakfisk i vattenlandets akvarium. Vin Pearl Island heter stället, åk dit om ni ska till Vietnam.

Man åkte över till ön med linbanan ni ser till vänster, det var en aning läskigt och pirrigt. Men här hade jag som sagt överlämnat mig i Universums händer så jag bara went with the flow liksom.

Det var allt från resan! I nästa del ska vi gå igenom våren som följde. Stay tuned.