Moget

Skulle skriva skarpa iakttagelser ur samtiden. Ritade ansikte på foten istället. Dagens outfit: Hamas.

Efter lite halvhjärtad storstädning i eftermiddags stack jag ut och joggade ett varv i elljusspåret för att rensa hjärnan på tankar, som det brukar heta.
Men det enda som rensades var näsan för efter tre kilometer hade jag snorat ner hela jackan så jag krälade hem igen. Den där förkylningen ger sig inte.

Väl hemma hade jag fått mejl från P3 med morgondagens ämnen, så nu sitter jag och googlar och skriver dåliga skämt som aldrig kommer ta sig till direktsändning.
Bäst att vara minutiöst förberedd så jag kan freestajla imorgon.
Annars kommer jag sitta och läsa innantill på fusklappen och låta som en redovisning inför klassen på mellanstadiet.

Snart ska jag hälla i mig min hostmedicin med sömnmedel så jag kommer i säng i tid. Inatt satt jag och stirrade in i internet tills klockan fyra på morgonen.
Skärpning fröken!

Teen angst

Jag, age 13. Innan dom drog ut fem tänder och slängde in tandställning i hela munnen.

Sitter och äter lång mysfrukost med min roomie, läser kulturdelar, shottar kaffe och lyssnar på Kents nya på vrålvolym. Och apropå Kent och den blinda tonårskärlek jag hyser för detta band så passar jag på att publicera en bild på förpubertal fröken Neidestam för att ytterligare svara på frågan om hur det kom sig att jag blev serietecknare. Tror ni den här tjejen fick dansa tryckare till Total eclipse of the heart?

Idag ska jag nog fortsätta vara hemma, storstäda och skriva klart Zeldakapitlet.
Nemi-tidningens framtid är lite oviss, så jag vet inte om dom stripparna jag ritar nu kommmer publiceras eller ej. Som tur är så kör ju Dagens ETC lite Zelda ibland, så helt publiceringslös är jag ju inte.
Eller så får Zelda bli en webbserie. Fast då får jag ju inga pengar. Äsch, det löser sig. Det gör det alltid.

Imorgon ska jag gästa Styrelsen i P3, är pissnervös men försöker att inte tänka på det. Det ska även bli roligt, jag brukar bli en duktig idiot som hoppar upp och ner i stolen av iver att få svara på frågor, så jag får förlita mig på att den panikreaktionen sätter in.
Jag vet inte hur många scenframträdanden, intervjuer och lektioner som jag ska hålla i som jag legat sömnlös inför, gråtit, varit förstörd i magen, inte kunnat svara på tilltal, varit sammanbiten och stirrig, och så fort jag har satt igång så släpper allt och går i hundraåttio. Och efteråt så är det bara adrenalinrus och överjordisk lättnad.
Varför kan man aldrig vara chill och cool?
Varför är jag inte Simon Gärdenfors?

Fråga Lina

Dagens andra tillgjorda leende, denna gången framför Hans Arnold-trycket i mitt rum med äkta signering i blyerts (har säkert skrutit om den förr)

Okej, nu svarar jag på några frågor från min lilla exklusiva läsekrets. Here we go.


Vilken är din favorittuschpenna ? ( snälla säg inte staedler - de jävlarna går JÄMT sönder för mig så tuschet rinner ut och vips är det fingeravtryck överallt...)

Min favorit heter Pentel Stylo JM 10, och det är många serietecknare som gillar den. Hela Zelda-serien är ritad med den och även mindre kända serier som till exempel "Rocky" är tecknade med Pentel-klassikern.
Pennans bra egenskaper är att det blir en dynamisk och levande linje, vilket passar om man ska rita schvungigt.
Det kan bli fina serier med statiska, döda linjer också, men det passar inte Zelda.

Pennans sämre egenskaper är att den sprätter mycket tusch när den är full och innan man lärt sig behärska den fullt ut. Den har också en känslig fiberspets som inte pallar vanligt grovt skitpapper (som många envisas med att teckna på) så man ska helst använda elfenbenskartong. Pennorna har även rätt kort livslängd.

Jag tar helt nya pennor när jag ska rita, och lite mer använda när jag ska texta. Beställs billigast från materialbutiken Drewex i Malmö.


Om du fick ta med dig en enda människa till en öde ö och vara med den resten av livet, vilken människa skulle du välja då?

Om jag inte skulle välja Frida Ulvegren(för underhållning) så skulle jag nog välja nån varm, frodig, lurvig karl som jag kunde befolka ön tillsammans med, måla grottmålningar och dricka kokosmjölk med. Jag är praktiskt och hedniskt lagd på det viset (och mycket för att återskapa bibliska skapelsemyter. Gör om, gör rätt.)


Hur lång tid tar det att tuscha en sida för dig ?

En Zelda-stripp tuschar jag på ca 30 minuter, men då har manus och skiss tagit en evighet av vånda. Trot eller ej, men även larviga bajsskämt är en jävla Ingmar Bergman-process för mig att krampa fram, här kommer inget glatt och lättinspirerat.

Jag är ingen naturbegåvning, jag är en medelmåtta som jobbar hårt. Och det kommer man fan långt på.

Zeldastripparna får plats på ett A4. Nu har jag ritat några laddningar med två strippar per A4, men det känns lite trångt så jag kanske går tillbaka till en stripp/A4.

En Maran-sida tar ca två timmar skiss och två timmar tusch. Större original och mer avancerade bilder. Viktigare med bakgrunder och anatomi. Och mycket referensbilder att googla fram och lära sig stilisera och sånt jox. Svårt, jobbigt och fullkomligt uppslukande.

Har du alltid velat bli serietecknare eller iaf nåt konstnärligt, typ ända sen du var bebis? Eller hade du nån annan bild av ditt framtida yrkesliv när du var yngre?

Jag har ritat serier sen jag var en liten skit. Det var mycket roligare att rita fula teckningar där det hände spännande grejer än att bara rita av stillastående saker snyggt (tycker jag fortfarande). Hittade alla mina gamla ihophäftade egentillverkade seriealbum när jag rensade ur flickrummet häromdan, så här såg det ut när jag var åtta:Mitt första äventyrs-epos "Semesterresan", handlade om två familjer som seglade till en mystisk ö där det bodde en mystisk tant som av någon mystisk anledning hade magiska djur och ett eget badhus.


Trots att jag alltid ritade så förstod jag aldrig att man kunde jobba med det, jag kände ingen vuxen som som jobbade med nåt kreativt och trodde väl typ att serier bara kom till av sig själva, som barn ungefär :)
Jag ville bli delfinskötare (classic), jordenruntseglare (mindre vanligt), obducent (älskade Scully i Arkiv X) och sedan i tonåren var jag fast besluten om att bli journalist och skrev för lokaltidningen. Hade dock inga höga betyg att komma in på fancy utbildning med, så jag slavade på fik och hängde på krogen efter studenten. Reste inte, gjorde inget spännande, var deppig. Sen började jag rita lite självbiografiska (dåliga) serier igen som jag kom in på Serieskolan med.


Jag undrar framför allt hur du kom in i detta tecknande? Vad gick du för utbildning, hur var vägen fram till idag? Själv sitter jag nu och ska själv komma underfund vad man ska välja för utbildningar inför framtiden..

(Gamla läsare har redan hört den här historien, ni kan hoppa till nästa fråga)

Jag kom in på Serieskolan hösten 2005, då var jag 21 år. Jag hade ingen riktning i mitt liv och såg väl mest allt som ett stort skämt, även om flytten till Malmö innebar en nystart som jag verkligen behövde på många vis.
Serieskolan-tiden var enormt viktig, mest för dom människor jag träffade där som jag än idag hänger ihop med, både jobbmässigt och privat. Det är ju nån sorts serieboom nu (det skriver tidningarna iallafall) så tiderna var optimistiska och jag och Polly Darton var fett kaxiga.
Polly Darton var ett seriekollektiv som jag startade tillsammans med klasskompisarna Josefin Svenske, Hanna P och Hillevi Rindström (alla dom är fortfarande kreativa och fantastiska) och vi var väl inte hälften så bra som vi sa till alla att vi var, och det kom vi långt på. Vi gjorde egna tidningar, var med i radio/teve/tidningar, fick backstage-pass till festivaler och hade oss. Det var självförtroendebyggande och bra med allt pepp som man får av att lyfta fram varandra och sig själva i en sån grupp.

Efter året på Serieskolan hade jag fått smak för att bli publicerad, flyttade tillbaks till Stockholm för att börja på förberedande konstskola för att lära mig rita, hoppade av efter ett halvår, deppade ihop på Komvux, blev räddad av min fina vän Emma som då slavade på ett nätmagasin, hon hade sålt in mig till chefen Åsa som ville ha en serie, jag skapade Zelda (februari 2007), fick in den i Metro, Nemi och lite andra tidningar. Jobbar på med det ännu idag. I september i år kom min första bok ut.

Jag kan inte svara på vad du ska välja, men jag kan tipsa: sitt inte på arslet och rulla tummarna när du har den obeskrivliga lyxen att få CSN in på kontot varje månad. Ska du bli nåt inom kultur/media så ska du jobba som att du har eld i baken, samarbeta mycket med bra folk och helst bli lite manisk på kuppen.
Och väljer man en säker utbildning att backa upp med ifall det kreativa inte går som man vill så är det lätt att bli det trygga som man utbildade sig till. Jag kör kamikaze-varianten, men det är som sagt ett privilegium jag har eftersom jag är medelklassunge i Sverige och aldrig kommer hamna på gatan. Var beredd att uppoffra mycket trygghet, fritid och pengar för att bli det du vill.

Men vafan, det är okej att hoppa på fel utbildningar också, man får ångra sig. Är du inte säker, laja runt och ströjobba och backpacka i Indien tills du hittar nåt du tycker är roligt.

Under vissa perioder har jag pluggat strökurser på universitetet (typ etnologi) bara för att få CSN så jag kunde finansiera mitt serietecknande.

När får vi se fler smakprover från Maran?
Inte den här veckan, men nästa! Snart blir det snusk också!


Med tanke på dina välskrivna anekdoter från sjukhus, borde du kanske satsa på att skildra svenska vården i dina framtida serier? Det hade ju nästan blivit som din egna version av Riket ju...

JAAA! Socialrealism-Riket med utbrända sjuksköterske-hjältinnor i huvudrollerna! Tack för tipset babe, det får stå på min 2 do-list när Maran och Zelda volym 2 är klara. I december 2010 alltså.
Fan, jag är fascinerad av sjukvården. Det är sant.

Okej, det var allt för ikväll. Godnatt!

MMS-bloggförsök

Hoppas det funkar nu. Creepy att blogga från mobilen, jag är rädd för min T9 (AI/HAL/terminator) också, så det går sjukt långsamt. Dagens outfit: gröna vågen-tant. Okej, nu trycker jag på send.
Spännande. Framtiden.

Om man bildgooglar "Lina Neidestam" får man upp den här bilden

Ritad förra året

Jag tror jag officiellt bränt mina chanser till att någonsin få jobba inom barnomsorgen, politiken eller något annat där förtroende för min person krävs. Ähurm.

Så jag är fast med serier resten av livet. Grattis Sverige (Dressman-rösten)

Den här recensionen gav mig hjärtinfarkt

In i halva recensionen ville jag bara gråta och började fundera på hur man egentligen gjorde dom där strypsnara-knoparna som farsan lärde mig under min barndoms seglatser i skärgården. Varför väljer man att läsa Zelda-recensioner samma dag som man skriver manus till nästa kapitel? Vilken självspäkande, destruktiv kraft driver en till detta?

Jaja, jag överlevde iallafall (inget rep till snaran) och här kommer texten.
Mycket nöje/ löje!

"Efter bara några sidor stönar jag högt.

Och inte är det av vällust direkt. Seriealbumet Zelda känns som resultatet av en ohelig allians mellan ett manus av en militant umeålesbian och tecknaren till Kronblom. Humorn är obefintlig, plump och i bästa fall provocerande. Stilen är klassiskt serietidningssvulstig. Inget som höjer omdömet direkt.

Vad är det här? tänker jag flera gånger. Huvudpersonen, Zelda, känns bara så fel. Visst. Jag känner igen typen. Jag har träffat en och annan rabiat feminist som med emfas levererat verbala bomber till det förtryckande patriarkatet och till de kvinnor som försökt positionera sig i denna genusfälla, men Zelda… nej, jag förmår inte att engagera mig i en figur som består av lika delar fundamentalism och självömkan.

Är då Lina Neidenstams album kass? Absolut inte. Ungefär mitt i Zelda (ja, albumet alltså) vänds den negativa känslan till något annat. Jag släpper garden som jag antagligen lyft för att jag känner mig mer som måltavla än målgrupp och låter mig svepas med i en befriande flod av icke-politisk korrekt hardcorefeminism. Albumet börjar kännas angeläget just för dess kompromisslöshet. Jag läser om med nya glasögon och omvärderar hela omdömet. Det här är bra.

Den som säger sig vara trött på feminister som låter har glömt att de står mitt i en dånande fors av machomän som SKRIKER av indignation över att det finns kvinnor som kräver något så horribelt som rättvisa och lika rättigheter. Så banka på, Zelda. Om det är något vi heteronormativa män i medelåldern behöver är det just en militantfeministisk käftsmäll. Eller två.

Mikael R Karlsson, Borås Tidning

Ja, herregud.
Man ska alltid läsa klart. Det vänder ju iallafall.

Senare idag blir det frågestund! (Lina försöker vara heppig Blondinbella)
(Minus MUF-medlemskapet)

Maran kan bli kick ass

Selma, mina länders eld, min porrmusa.

Just nu ritar jag en knullande varulvskvinna i Värmland, en folksaga återberättad av fjortonåriga wiccaner kring en lägereld i bästa Gösta Berling- anda!
Det är såååå roligt, jag älskar att bakfyllejobba, man vågar laja mycket mer. Jag ska alltid skriva manus när jag är bakis och skakis och tycker allt är genialt.

Typiskt nog har jag Zeldavecka hela nästa vecka så jag kan inte rita klart avsnittet nu. Jävlajävla.
Postern från stumfilmsversionen med Lars Hanson (Yummie) och Greta Garbo (även yummie).

Jävla spruta

Bagarmossens Vårdcentral. Men också en skitdålig film.

Igår vaccinerade jag mig mot svininfluensan. Det var krigstillstånd inne på Bagis vårdcentral, det var typ dom enda i hela stockholm som hade vaccin kvar och som dessutom vaccinerade min målgrupp "unga vuxna", mellan 18 och 30 år.
Det var kö till kölapparna, kö utanför och sjuksköterska som stoppade folk i dörren.
Det var intressant att se hur folk betedde sig, man fick en preview på hur alla skulle agera om det blev krig eller riktig krissituation i Sverige.

Vissa stod snällt och väntade och gnällde lite tyst sinsemellean, andra ljög för att komma före i kön, vissa skrek och armbågade, andra försökte bereda plats för pensionärer som inte kunde stå och köa medan somliga vägrade flytta på sig och så vidare. Själv hörde jag till kategorin som tog med sig fika, babblade glatt om min släkthistoria för att få tiden att gå och blev bästis med sjuksköterskan som skulle sticka mig. Tycker det är så spännande att komma ut i verkligheten en stund och se vilka andra som befolkar den här staden som jag bara ser susa förbi när jag cyklar till seriegrottan varje dag.

Sköterskan var mycket tydlig med hur bra det var att "vi ungdomar" tog vårt ansvar och gick dit för sprutan. Jag kråmade mig i berömmet och glömde plötsligt bort exakt hur många hundra insisterande telefonsamtal från morsan det faktiskt krävdes innan jag masade dit mitt lata mediekritiska arsle.
Jag har ju inte alls trott på den där skrämselpropagandan, men sen kom jag att tänka på hur mycket arbetstid som ju skulle gå förlorad om jag mot all förmodan blev sjuk så det var väl det sista argumentet som drog tummen ur röven.

Hon sa att jag skulle säga åt alla mina jämnåriga kompisar att vi inte klarar av den här muterade varianten av virus lika bra som äldre som varit utsatt för virusets närliggande släktingar under sitt liv. Och att det är därför vi blir så sjuka så vi dör.
Så ett tips, gå och vaccinera er.
Och skit i allt snack om att vaccinet är lika farligt för att det är kvicksilver i det, det är lika mycket som en portion firre från Östersjön och det försvinner naturligt ur kroppen efter ett tag.

Men fan vad ont armen gör!
Ingen spruta har någonsin gjort ont lika länge efteråt! Men så är jag en klenis också.

Snart ska jag skriva ett inlägg där jag svarar på frågor, så fråga gärna om det är nåt ni undrar. Det ska helst handla om mitt jobb, böcker, serier, inspiration eller annat relaterat.
Andra frågor ska vara privata utan att bli personliga. Eller om det var tvärtom.

Torsdag i Mordor

Snart är det dags igen!

Har fått ärva min ädla lillebrors fräsiga mountainbike som jag nu trotsar vädergudarna och förkylningen med. Men jag tror ändå att det är ett hälsosammare alternativ att cykla genom blötsnö-tsunamin som väller ner från himlen än att sitta och impregneras i svininfluensa i tunnelbanan. Jag har köpt ett killerlås för 400 spänn hos en egendomligt glad nyckelmakare på Krukmakargatan också.
Cykeltjyvar beware!

Fast det är väl ändå ingen som vill ha den fräsiga och totalt ocharmiga mountainbiken. Men jag kan säga till dess fördel att den är mer lättcyklad och lättframkomlig än vad järn- och skrothögen Rosie (may she rest in peace) någonsin var. På cruisern blev jag omcyklad av pensionärer fast jag stod upp och tog i så blodkärlen i ögonen sprack, på fräshojen viner jag fram som en tyfon över skanstullsbron.
Förutom idag då det har varit snöblandat isregn i sidled hela dagen i Stockholm och klimatet påminner mest om Mordor-kalfjället i Lappland där jag tältade i somras, om ni trogna bloggläsare minns?

Jag ska vaccinera mig imorgon. Mamma tjatar. Fast jag tror att allt det där bara är bluff och båg och nyhetstorka.

I ateljén är det febril aktvitet, idag är vi säkert tio pers här och jobbar med olika grejer. Lite Vertigo-folk, lite Kolik-praktikant, lite average serietecknare och så kändisen Loka som idag pryder DN Kulturs omslag med sin extravagant tjusiga nuna. Kolla hennes blogg, hon har gjort en så himla fin och bra bok också.

Nästa vecka ska jag pjata i jadio igen. Jag ska vara med i Styrelsen i P3 och tycka till om ditten och datten. Som vanligt är jag rädd men kan inte låta bli att tacka ja för att jag någonstans sen barnsben har en evig inre eld vars bränsle är uppmärksamhet.
Och tycka till om ditten och datten är ju ändå mitt jobb så varför inte sprida ut det över fler medier än det ritade? Det ska bli kul iallafall, Hanna Fahl är cool och var väldigt trevlig och rolig när hon intervjuade mig häromsistens.

Det är lite fattigt uppdaterat på bloggen nu som ni märker. Det är för att allt är så deppigt och vardagligt och jag inte har nåt att skriva om. Det är nu som jag borde bli Blondinbella och be er skriva frågor som jag kan svara på.
Eller nåt sånt där fråga/svar-tjofräs som man kan copy/pejsta från nån annans blogg, typ Micke Sols, han brukar skriva så roliga svar.

Men vafan, fråga nåt istället så svarar jag efter förmåga.

Idag sitter jag och gnetar med Maran som vanligt. Igår jobbade jag med affischen till tjejjouren och nästa vecka blir det Zelda igen. Längtar till december när stipendiebeskeden kommer. Marans öde är lite beroende av att jag genom ett magiskt under får pengar från någon liten fond så jag kan pröjsa hyran.
Får jag inte stipendium så hyppe ja i älva.

Sicko

Jag som Mii

Nej, jag har inte slutat blogga, jag har varit sjuk.
Rethosta som man blir tokig av, bland annat. Som tur är har jag kommit över en hostmedicin som smakar lakritsshots och som har något sorts sömnmedel i sig, så jag har sovit gott i en placebo-fylledimma hela helgen ute på landet i min faders hus.

Jag har ägnat min vakna tid åt att göra Mii-gubbar av hela släkten och alla mina kompisar. Och gjort hälsoprofil på Wii Fit-spelet. Balanstest, BMI och sånt där. Min uppskattade Wii-ålder blev 46 år. Farsan fnittrade förtjust.
Jag skyllde på sjukdomen.

Jag har också ätit tacos som jag älskar för att jag är en svenne. Tacosen i Mexiko var inte alls lika goda som våra mestacos från ICA. Och så har jag rensat ur mitt gamla tonårsrum i stugan på tomten och bläddrat igenom hela mitt dokumenterade liv i form av mögliga parfymerade rosa dagböcker.
Jag och Sara Hansson bestämde för länge sen att vi skulle ha uppesittarkväll med rödvin och gå igenom våra dagboksskörder från flickrummen och förfäras. Det är dags nu Sara.

Jag är fortfarande sjuklig men ska börja krafsa lite med pennan på papper ändå, det är ju inte som att nån tänker ge mig pengar för att ligga hemma och hosta slem.
Sitter i ateljén nu och bloggar/ stirrar slött på Fabian (som är tillbaka från pappaledigheten) som städar febrilt. Snart ska jag äta en pirog.
Bloggar mer imorgon, ingen större dramatik att skriva om just nu.
Puss hej.